Sitter här och väntar på att Tommie och pappa ska komma hit. Tommie är ute på jakt efter lite spik och skruv till våra tavlor och pappa ska komma från jobbet och hjälpa oss att få upp vår hylla ovanför tv:n Vi flyttade in i november förra året och har fortfarande inte kommit i ordning ordentligt. Vi tapetserade inte om förrän i våras och sedan dess har tavlorna inte kommit upp. Men nu är det äntligen dags i alla fall och det ska bli skönt!

Ska ju ha lite kalas på söndag för släkten och då vill man ju ha det så fint som möjligt och utan tavlor på väggarna är det lite svårt tycker jag! Och en stor hylla som står på golvet är väl inte heller det ultimata när man ska ha femton, tjugo personer i en lägenhet som egentligen är för liten för tre.

Jag ska också försöka mig på att baka cheesecake. Tommies mamma gör riktigt goda sådana och jag har fått receptet! Jag är värdelös på att baka eller göra någonting överhuvudtaget i köket men jag ska klara av det och det ska bli gott! Och blir det inte gott så får gästerna tiga och äta och njuta ändå!

Nu gråter Ville så jag får ta hand om honom! Peace out..

Kom precis hem från BVC och har vägt Ville. Han följer kurvan bra men han är ju jättelång så han kan gå upp ännu mer i vikt. Men eftersom jag ger honom mat så fort han vill så kan jag liksom inte ge mer än vad jag gör. Så han får vara lång och smal! Han är så fin!

Nu ska jag äta falukorv och titta på film. En film som jag och Tommie köpte i väntan på Ville. Ni vet, då han vägrade komma ut i somras. Nu får det bli en film som vi köpte för att få kolla på indelat i olika etapper. Först mellan två amningar och sedan mellan alla nappintryckningar på Ville. Men det är ju bara bra för då får vi ju egentligen mer valuta för pengarna. Istället för en film på en och en halv timma så blir det en film som är tre timmar lång. Och det bästa är att jag har godis i min godisskål som jag ska vräka i mig efter maten. Och eftersom jag fyllde år i måndags så kan jag nog ta en bulle också till efterrätt.

Loke har ju kommit hem nu också och det fungerar rätt så bra faktiskt! Man ser i hans blick att han tycker vi är rätt störda som har tagit hem en skrikig sak och som håller på att gulla med den skrikiga saken så fort den skriker. När Loke själv skäller så säger vi ju till honom på skarpen och skulle inte få för oss att krama och prata med den mesiga rösten vi använder till Ville. Men Loke är snäll mot Ville och är framme och slickar på honom ofta. Och jag låter honom vara med när blöjor ska bytas och munnar ska ammas. Jättemysigt har vi! Stressigt ibland men jättemysigt!

Ikväll blir det promenad till Skarpe nord för att titta när Liam tränar fotboll och så ska jag träffa mamma och pappa där också! Ska bli roligt! Nu är maten klar så ha det bra!

Sitter i pappas fåtölj nu och lånar deras laptop! Jag måste skaffa en sådan när jag blir rik! Det absolut första jag ska införskaffa då är en laptop! Det är det enda jag vill ha nu sedan är mitt liv komplett! Nu kan jag ju sitta hur skönt som helst i fåtöljen och slippa ont i ryggen och i axlar. Inte för att jag får ont i ryggen vid vår dator hemma men det verkar ju vara ett bra argument för att köpa en ny dator...

Ville sitter i sin morfars knä och lyssnar på en hummande videungsvisa. Det betyder att morfar inte sjunger utan han hummar fram sången. Låter jättemysigt och hade jag suttit i knät på pappa nu så hade jag somnat för länge sedan. Men Ville har inte riktigt lärt sig uppskatta det sköna med sömn. Han uppskattar mest det sköna med att vara vaken och skrika hur det nu kan vara skönt när det låter som om halsen nästan blöder ibland. Fast den senaste veckan har han skrikit minimalt. Jag stoppar bara ner honom i bärsjalen så somnar han. Jag kanske behöver ställa mig och diska en stund för att han ska koppla av men det är det värt.

Snart ska jag få middag också, är så himla tråkigt att laga mat till sig själv, speciellt en fredagkväll och idag jobbar Tommie ända till tolv! Han började ju i och för sig inte förrän tre på eftermiddagen men det är ändå segt att jobba så sent på kvällen. Istället för att sitta i soffan och mysa med en godispåse så jobbar man och sedan stupar man i säng.

Imorgon ska vi i alla fall till mamma och Bengan på landet och ha kräftskiva! Vi blir ganska många faktiskt och det ska bli jätteroligt! Jag ska vara chaufför och äntligen ska vi ta hem Loke! Jag längtar efter honom massor och vill verkligen, verkligen att det ska fungera med allt hemma också! Ska göra allt som står i min makt för att få det att funka! Nu ska ju Tommie vara hemma både måndag och fredag också året ut så jag blir inte ensam med både hund och barn så mycket! Och nu när bärjsalen fungerar så himla bra så blir nog inte promenaderna så svåra som jag tror de hade blivit med vagn!

Nu ska jag nog ta Ville och stoppa ner honom i sjalen så han får somnat och kanske sover under hela middagen. Det är nog det absolut bästa med sjalen, att man kan sitta ner tillsammans och äta i lugn och ro! Jag är evigt tacksam till Birgitta och Kalle! Tack!

Benen värker nu! Har gått en massa idag också! Men gud så mysigt det är att vara ute och gå med sin bebis. Idag gick vi först till skarpenord och tittade på kusin Liams fotbollsträning. Pappa var också där så vi pratade en stund. Jag kom när det bara var ungefär tjugo minuter kvar av träningen! Det är inte lätt att planera något när man ammar en liten kille som är hungrig hela tiden!

Efter träningen gick jag hem till Madeleine och fick två jättegoda bullar! Och svart vinbärssaft!Vi pratade lite skit precis så som alla tjejer gör. Alltid lika roligt att höra skvaller! Och alltid lika trevligt att träffa henne! Borde absolut ses mer ofta än vad vi gör! Men det är så när man har jobb och pojkvän och sådant som tar av ens tid! Grattis till jobben förresten både Madeleine och Jocke!

Bärsjalen är fortfarande helt underbar! Fast jag är rädd att jag skämmer bort Ville om man nu kan skämma bort någon som bara är en månad gammal? Idag låg han i sjalen från klockan ett till klockan nio ungefär, med avbrott för amning då. Men han låg till och med i den när jag sov förut. När jag la mig på sidan så hamnade han perfekt i fosterställning därinne. Jättemysigt! Såg till att öppna alla ändar som går att öppna bara så att han inte blir för varm. Men han bor där i sjalen nu för tiden och då är han nöjd och glad! Och om han är nöjd och glad så är jag nöjd och glad!

Nu ligger han i Tommies famn och gnäller lite och jag tycker det är jättebra! Vill helst att han är vaken en timma till eller två för då sover han så gott inatt. Och om han sover gott inatt så sover jag gott inatt! :D

Imorgon är Tommie ledig eftersom han jobbade i lördags! Hans kompis Sanna kommer hit och det ska bli mysigt! Ska köpa lite fika imorgon så man har något att bjuda på! Och sedan på eftermiddagen ska pappa köra in mig till TRE-butiken så ja kan lämna in min störda telefon och förhoppningsvis få en ny som fungerar som den ska! Det är tredje gången på bara några månader som den ballar ur och jag fattar inget! Nu lever den ett helt eget liv och trycker på sina egna knappar och är allmänt pain in the ass.

Så nu ska jag göra mig irdoning för sängen och krypa ner i den och mysa med mina killar!
Peace

Idag har jag varit på BVC med Ville och allt såg bra ut! Han följer bra med blicken och han rör sig som han ska och han går upp i vikt. Han har redan växt sex cm sedan han föddes så han är snart 60 cm lång. :D Jag ska fortsätta amma så ofta som jag gör ett tag till så att vikten och längden synkar. Han ligger två streck över medellängden på kurvan. Han blir lång och ståtlig!

Efter BVC-besöket tänkte jag att vi skulle ta en mysig promenad till västra gatan så jag kunde köpa en mjukisdress till honom. Han behöver något lite varmare att ha på sig utanpå bodysarna så man kan ha honom i bärsjalen när man är ute och går med den. Än så länge har jag bara haft den inomhus men idag tänkte jag ta en promenad med honom i sjalen. Ska bli mysigt! Hur som helst så blev promenaden inte så himla mysig till att börja med. Han skrek ju som en stucken gris så fort han märker att jag inte tänker bära honom. "Va? Hallå?! Här nere är jag mamma! HALLÅ!!? Plocka upp mig nu då så vi kan mysa så som vi alltid gör! Jag vill ju att du ska bära mig! Älskar du mig inte längre? Mamma?"

Ungefär sådär lät han där han låg och fäktade och slogs i luften. Men hur ont det än gör i mig att höra honom skrika så fick han allt ligga kvar för jag skulle ta en mysig promenad med min son i vagnen! Gick till mitt favoritställe, bakom busstationen, där marken är väldigt ojämn. Han somnar alltid när man kör vagnen fram och tillbaka just åp den platsen men inte idag! Han skrek och skrek och skrek och skrek och jag blev mer och mer svettig och mer och mer frustrerad. Men jag gav mig inte för inget skulle få stoppa min mysiga promenad i det fina vädret! Jag tänkte att om han vill skrika så får han skrika, han kommer nog inte ihåg det här när han blir vuxen och anklagar mig nog inte för att jag sket i honom när han så klart och tydligt meddelade mig hans osäkerhet på min kärlek till honom. Jag vet ju hur det ligger till, att det är den starkaste kärlek jag har upplevt!

Jag närmade mig västra gatan till slut och väl där kom jag på att hela gatan har småsten att guppa på! Då blev jag lättad för Lindex ligger ju längst bort så när jag kommit dit bör han ha somnat. Men icke! Jag gick in på Lindex med en skrikande unge i vagnen och svettpärlor i pannan och försökte verka så oberörd som möjligt av att det lät som om mitt barn höll på att bli torterad. Jag fick otaliga blickar som jag inte riktigt förstod hur jag ska tolka. Var det mig dom tyckte synd om eller var det mitt övergivna barn vars mamma inte brydde sig om?

Jag gick lugnt och sakta runt mellan klädställningarna och låtsades att jag faktiskt tittade på lite olika kläder och att jag skulle välja kläder med omsorg så de dömande(?) människorna skulle se att jag visst bryr mig om min son. Egentligen gick jag runt och hoppades att Ville skulle sluta skrika så snart som möjligt. Och egentligen så såg jag inte hur ett enda plagg såg ut. Och egentligen så när jag väl hade gått runt en stund så vända jag mot kassan och slet åt mig en tröja och ett par byxor som inte ens hörde ihop! Gick till kassan och till och med den trevliga kassörskan såg besvärad ut. Då kom en engelsk tant fram och frågade hur gammal han var. Då helt plötsligt blev han tyst och ett lugn föll över hela butiken. Det var som om alla hade väntat på att det stackars gossebarnet skulle ta ett djupt andetag och bara tystna. Då blev jag lättad.

På vägen hem så somnade han med en gång när jag körde över stenarna på västra gatan. Träffade två mammor från mammagruppen också! Det var trevligt! En hade fått nionde juli och den andra tjugofemte så de är ju jättenära i ålder! Vi bestämde att vi skulle höras av och träffas på riktigt och inte bara stanna till och småtjöta på stan. Hoppas det blir snart för det hade varit kul att lära känna någon mer som har barn.

Nu ska jag pussa Ville i huvudet och gå och lägga oss i sängen. Han är världens bästa bebis och även om han inte fattar det när han skriker som en dåre så älskar jag honom mer än något annat i hela världen!

Den här sjalen är det bästa som hänt mig(förutom Tommie, Ville och Loke då såklart)! Tack Birgitta och Kalle för den! Jag fick diskat all disk förut medan han sov i den på min mage och sedan fick jag ringt Mölndals sjukhus för ett intyg på att vi varit där en vecka och han skrek inte en enda gång! Nu har han precis ätit och ligger i sjalen igen och sover som en stock! Ska aldrig ta av mig den här sjalen igen!


Tv:n står på i bakgrunden här och det är repriser av "Bonde söker fru". Lite töntigt får jag nog säga att är. Fast antagligen kommer jag se varenda avsnitt framöver eftersom jag är hemma på dagarna. Jag och Ville har redan varit ute och gått idag och ska ju ut en gång till ikväll. Känns lite tradigt att gå ut nu också då, fast vädret är så fint så jag borde kanske få tummen ur röven.


Saknar Tommie gör jag också! Från och med nästa vecka är han pappaledig varje måndag och fredag! Det kommer bli jättemysigt! Han ska ha det så året ut och sedan blir jag nog ensam helveckor fram till juni nästa år! Då tar han över med sina resterande 200 dagar och jag börjar jobba! Underbart! Jag längtar verkligen efter att jobba igen! Undrar bara vad det blir för jobb! Någon som har förslag?


Nu ska jag fortsätta röja lite här hemma och sedan lägga mig och vila en stund!
Peace

Äntligen, äntligen har jag lyckats få ihop det här med bärsjalen! Det är fan inte lätt med en hundra meter lång sjal att förstå hur man ska göra för att vira den runt och sedan få in bebis på rätt sätt! Men efter ett antal försök så har jag fått både sjal och Ville på plats! SÅ därför kan jag sitta vid datorn nu så här mitt på dagen! Tjoho! Känns som jag har en lysande glödlampa ovanför huvudet just nu!

Jag borde egentligen diska och plocka ordning lite här hemma nu när han sover så bra på mig, men jag orkar inte nu. Ska ta tag i det lite senare! Nu ska jag bara sitta här och njuta av att jag kan röra armarna även fast inte Tommie är hemma. Annars går jag eller sitter med Ville i famnen och när Tommie kommer hem har jag kramp! Nej, så farligt är det inte men Ville är en bestämd liten skrutt som inte gärna ligger ner.

Idag måste jag dra med mig Tommie på promenad, jag har varit ute och gått varenda dag sedan vi kom hem från sjukhuset men Tommie är alltid för trött efter jobbet. Men idag är vädret så fint så nu måste han följa med! :D Kanske kan ta en promenad upp till Munkegärde och hälsa på farmor! Kanske kan bära han i sjalen dit så slipper Ville skrika i två kilometer. Känner mig så taskig när han ligger där och tjuter och man inte kan göra så mycket. Jag får ont i ryggen av att bära. Med sjalen gör det inte alls lika ont!

Igår träffade jag Moa och Johanna och vi var ute och gick i nästan två timmar! Jättemysigt och välbehövligt! Fick jättefina presenter av Johanna, Tobias och Johannas mamma! Tack så mycket! Vi gick runt hela komarken ungefär och mina ben var riktigt möra när vi kom tillbaka! Jag hade ju foglossningar tidigt i graviditeten så jag har inte gått ordentligt på ett halvår säkert om inte ännu längre! Så jag är i stort behov av att röra på mig och komma i form! Så fort jag får efter kesjarsnittet så ska jag börja gymma också! Tänkte följa med pappa till friskis och bli fit for fight! Fast först ska jag unna mig ett välbehövt och välförtjänt besök hos en naprapat som kan knäcka mig rätt och massera mig litegrann så allt blir normalt i hela kroppen!

Nu börjar nog Ville bli hungrig för han börjar slicka mig på bröstkorgen! Får försöka leda honom rätt innan han blir vansinnig för att det inte kommer någon mat!

Nu har Ville lyckats sova ensam i en timme. Annars vill han bara ha närkontakt hela tiden. Det är ju jättemysigt såklart men man får inte gjort så mycket annat! Disken får vänta, dammsugning får vänta, sömnen får vänta. Nu ger jag i alla fall tillägg på kvällarna så att han ska sova längre på natten. Igår lyckades han sova sex timmar utan att vakna och vara hungrig. På dagarna kan jag amma oftare för då gör jag ju ändå inte så mycket! Det är mysigt att sita och mysa med honom, speciellt nu när han ler ibland när man pratar med honom och han försöker prata tillbaks! "Aaahh" säger han ofta och jag tror det betyder "mamma" på bebisspråk!

Idag har vi haft besök här hemma Ville och jag. Maria kom hit med en jättefin body till Ville som det står hans namn och födelsedatum på! Jättefint och precis rätt storlek! Så den ska han få ha på sig till helgen tror jag! Vi var en sväng på stan och jag köpte linsvätska och ny kolikmedicin! Sedan gick jag och Ville hem till Sofie och hälsade på henne. Hon följde med till Willys också och sällskapade när jag handlade.

Tommie kom hem från jobbet strax efter fyra och lagade middag, kotlett och klyftpotatis, det var kanongott så nu är jag mätt som attan! Ska krypa ner i soffan sedan och äta godis och krama Tommie. Ett glas zingo ska jag ta också. Mums!

Imorgon ska jag lämna in min telefon för tredje gången på några månader! Den ballar ur hela tiden och jag blir så förbaskat trött! Sist så bara den stängde av sig själv hela tiden och den gick inte att ladda. Då var jag gravid i typ sista veckan och det är ju en liten fördel om man kan få tag på någon om man är ensam när vattnet går! Nu ska jag skälla på dem imorgon och hoppas att man kan få en ny mobil istället för detta är den sämsta jag någonsin har haft! Jag saknar den allra första mobilen jag hade! En stor, klumpig Nokia som jag, fjortis som jag var, målade i rosa nagellack! Den var kanonbra och jag hade inte ett enda problem med den! Men de tillverkas nog inte längre. De gör bara nyare och sämre telefoner som man kan skryta med i en vecka tills problemen börjar visa sig! Urs! Hade jag haft en hemtelefon så hade jag nog bojkottat mobilen helt!

Någon som vet någon som säljer billiga bilar? Det räcker såklart att någon vet någon som säljer en bil! Vi behöver snart ha bil känner vi för vi vill kunna ta oss längre än vad vi kan utan bil. Jag orkar inte gå hur långt som helst! Nä, nu ska jag ta en dusch och sedan mata Ville och sedan ska jag ta en promenad med Moa om hon är hemma i tid. Annars går jag själv!

Peace out!

Nu äntligen har jag ork och tid att sätta mig här en stund! När Ville sover så passar jag på att diska eller plocka undan i lägenheten eller så tar jag mig en dusch. Eller så vilar jag också helt enkelt i den gos fåtöljen framför tv:n. Ska jag vara riktigt ärlig så är dte mest det sistnämnda jag ägnar mig åt när han sover. Jag gjorde ett tappert försök att få det att låta bra men i ärlighetens namn så var idag den första dagen sedan vi kom hem som jag tog tag i disken. Tommie har skött det innan. Men nu är jag back in the game och ska försöka bli riktigt huslig så fort möjligheten ges (jag hoppas han håller sig vaken rätt mycket).

Ville skriker just nu och Tommie sitter och sjunger på den där Papapappapapapapapapapapapa-låten som man hör överallt just nu. Inte konstigt att pojkstackarn skriker, måste finnas någon bättre låt än den. Jag vet att det finns bättre låtar än den. Ville verkar i alla fall inte uppskatta sjungandet speciellt mycket alls faktiskt.

Jag har satt mig vid datorn nu med en liten godisskål och en liten chipsskål och har det jättemysigt förutom att jag inte kan tänka överhuvudtaget på grund av Villes kolikskrik. Han tar i från tårna och det låter som hans hals skärs sönder och ibland tror man att han tappar andan och ska dö men jag tror han gör så för att jag ska bli rädd och komma och rädda honom från allt ont i världen.

Man kan bli så in i helvetes trött på att lyssna på det entoniga skriket i flera timmar, hjärnan slutar att fungera och man blir tårögd själv för att man inte kan göra något. Men så när han väl somnar och han kryper ihop i fosterställning bredvid mig i sängen. När man hör hans jättetysta andetag och ibland en liten suck och känner lukten från hans huvud. När han ler litegrann i sömnen eller när han sträcker sig sådär gott som man själv gör när klockan ringer på morgonen och man bara vill somna om, då finns det inget, absolut inget som mäter sig med känslan man får. Känslan av att han är min bebis och jag älskar honom som fan!

Ville är en blandning av mig och Tommie och han är vårt ansvar. Stort och läskigt men helt underbart! Jag är skitskraj ena sekunden för att han ska råka illa ut. Jag får ångest när jag tänker på alla elaka människor han ska träffa under åren som kommer. Jag mår nästan illa när jag tänker på att jag inom två år ska lämna honom på dagis helt ensam med en massa främmande människor som han aldrig sett förut. Andra sekunden fylls jag av total lycka och blir varm i kroppen. Speciellt när han sover och man ser hur lugn han är och så blir man glad att han själv är helt ovetandes om allt som komma skall och om allt jävla elände som finns. Ville är det första som både jag och Tommie kan säga att vi har åstadkommit och är riktigt jävla stolta över. Han är ju vårt lilla männskobarn!

Nog om det för nu och så pratar vi lite snar framtid istället. På lördag eftermiddag när Tommie slutat jobba så åker vi till landet och stannar till söndag. Ska bli underbart att få träffa Loke igen! Saknar honom som satan men han får komma hem igen så fort vi fått ordning på allt skrik här hemma! Det är inte schysst mot honom att ta hem honom till ett hem där allt är uppochner och där ingen har någon som helst ork att engagera sig till 100 % på honom! Tommie ska hur som helst hjälpa Bengan (mammas man) med bygget och jag ska nog bli lite bortskämd av mamma. Blir alltid bortskämd av mina föräldrar när jag hälsar på dem. Jag har mycket att leva upp till när de blir gamla!

Nej, nu ska jag gå och sätta mig i soffan bredvid Tommie och Ville (som äntligen har tystnat) och titta lite på tv. Sedan ska vi lägga oss i sängen och ge Ville sista målet och sedan somnar vi nog innan vi hinner säga god natt.

Värme säger jag bara.. Varför finns det inget mittemellan i det här lilla landet lagom? Är så trött på regn men lika trött på sådan värme att man knappt kan andas. Speciellt nu när jag inte får bada heller på ett par veckor. Nu har det iofs redan gått tre veckor så det är inte långt kvar nu! Men lagom till dess så är väl det fina vädret long gone!

Igår åkte vi till landet på förmiddagen och passade hundar på kvällen. När vi skulle åka hem idag så valde Loke att stanna kvar däruppe, han ville inte alls följa med oss hem. :( Och jo, han valde helt själv för när vi försökte få in honom i bilen, med knäckebröd och allt så bara han vände och gick tillbaka till tomten. Så mamma sa att han allt kunde stanna. Och vi förstår honom för Lille Ville börjar bli lite jobbig. Tror att han börjar få kolik för han gör inte annat än att skrika, äta och sova (knappt att han ens sover). Han är liksom aldrig nöjd. När man är så liten så krävs ju inte så mycket mer än mat, torr blöja och gos. Men han är inte nöjd med vårt gos när de andra två sakerna är fixade. Antingen luktar vi äckligt eller så har han kolik. Och eftersom jag vet att vi luktar rätt gott (vi slutade ju röka för hans skull) så tror jag mer på kolik. Vi är så otroligt trötta och rätt uppgivna eftersom man inte vet vad man ska göra!

Idag i alla fall så gick jag till apoteket och fick köpt kolikmedicin och något annat för hans mage. Vi gav honom det innan förra målet och nu har han sovitsedan tre och det är hela två timmar. Tänk vad det kan vända fort! För bara en vecka sedan gjorde han inte annat än att sova och han kunde sova sig igenom både två och tre besök på en dag. Men men, han är världens goaste och sötaste ändå, hur mycket han än skriker, det är ju mest synd om honom. Och Loke då förstås.

Nu ska jag snart gå till Maxi och handla, ska bara vänta på att det blir dags för matning igen så jag slipper stressa mig igenom affären. Vi har ju inte varit hemma på hela sommaren så kylen och frysen är helt tomma. Har inte ens bröd till frukost hemma och det måste jag ha. Har blivit en sucker för lingongrova och kalvkorv. Jag riktigt hör hur äckligt det låter och jag borde inte tycka om det men jag kan inte låta bli.

Nä, nu får jag nog gosa lite med Tommie också för han ligger i soffan och ser söt ut. Han är alltid söt men just nu är han sådär lite extra söt. Och förresten, sedan han blev pappa har han på något sett lyckats bli snyggare än någonsin. Undra varför det är så...

Igår åkte vi hem från landet så nu sitter vi i en lägenhet full med prylar som man av någon idiotisk anledning har samlat på sig under semestern. Ingen av oss orkar ta tag i saken heller och börja städa. Känns så otroligt jobbigt att behöva resa på sig ens. Sitter ner så mycket jag kan mellan promenader med Loke och bröstuthängning med Ville. Jag tycker livet är underbart just nu och vi har börjat förstå vem Ville är. Han undrar nog fortfarande vart fan han har hamnat men han vänjer sig säkert vid oss också. Vänjer sig vid att vi knappt vågar ta i honom för att han kanske går sönder. Vänjer sig vid att vi inte fattar ett dugg av det han menar när han gråter och bara stoppar in en tutte i munnen så fort han ger ett ljud ifrån sig. Vi kommer nog lära oss lagom tills han har vant sig och då får han vänja om sig.

Idag har det som ni säkert märkt väldigt, väldigt varmt ute och när vi skulle ge oss på att gå en sådan där mysig promenad med både hund och barnvagn förut så gick det sådär. Eftersom Ville är mitt första barn så är jag nog precis som alla andra överbeskyddande mammor. Han låg i vagnen och jag tyckte att han var otroligt varm, antagligen var han alldeles lagom. Men hur jag än vände och vred på vagnen (tog till och med av honom byxorna) så fick jag för mig att han inte sov. Jag var helt säker på att han var på väg att bli medvetslös så jag sa till Tommie att det var dags att gå hem igen. Vi behövde smör så Tommie fick gå och handla och jag skulle träna på att gå själv med vagn och 50-kg hund bredvid. Dags att lära sig det nu eftersom Tommie börjar jobba på måndag igen..

Jag började gå och det var lättare sagt än gjort att få Loke att gå på en sida av vagnen i rätt takt och utan att dra överhuvudtaget. Och eftersom jag trodde att Ville höll på att avlida i vagnen blev jag stressad. Och antagligen bara för att ge mig ännu mer panik så bestämmer sig Loke för att han också ska dö. Han la sig ner mitt i vägen av uttorkning och solsting.. Då såg jag framför mig att det skulle stå i tidningarna imorgon ;"Mamma förlorade barn och hund samtidigt". Min underläpp började nästan darra när jag tyckte sådär synd om mig själv som vanligt men jag tog mig i kragen och drog lite i kopplet. Loke reste sig motvilligt och sedan kom vi äntligen hem till vårt trapphus utan luft i.

Utanför vår dörr på andra våningen upptäckte jag att Tommie hade nycklarna. Återigen la sig Loke ner av ren utmattning och Ville vaknade i vagnen. Jag svettades ur varenda por man kan svettas ur och jag tror att ytterligare graviditetskilo försvann. Bestämde mig för att jag var tvungen att åka ner och ut igen för att se till att hela familjen skulle klara sig oskadd från denna hemska promenad. Gick in i hissen där dörren vägrade gå igen! Vi blev ståendes därinne som en svettig röra med en dörr som bara stod och slog litegrann. Fick snällt stiga ur hissen igen och fortsätta vänta. Då kom han, som Bruce Willis ungefär och räddade oss.

Nu ska vi göra toasts och sedan mysa i soffan med lite fanta och lite godis. Och sedan ska vi krypa ner i sängen och sova, sova, sova..

Nu sitter jag här i stugan och väntar på att Ville ska vakna och vilja ha mat. Är trött som en apa och vill gå och lägga mig men det är så onödigt när jag vet att han vaknar inom en timme och är hungrig! Då är det lika bra att invänta hans söta skrik på hjälp där i vagnen och sedan bli räddaren i nöden. Jag blir i alla fall någons idol under några års tid!

Idag har vi varit nere på torget och handlat tejp och sterila kompresser till mitt sår. Jag har äntligen vågat ta bort plåstret! Tjoho! Det är inte för det att jag var rädd att det skulle göra ont att ta bort det utan för det att det mest obehagliga som finns är äckliga sår! Det är nog, har jag upptäckt nu, min absolut största fobi.. Jag fick ta bort plåstret för en vecka sedan men har fegat ur ända tills idag, för en halvtimme sedan ungefär. Då drog jag bara bort det men nu vill jag hemskt gärna täcka för dte igen så jag slipper tänka på att mina kläder ska sitta där och skava mot ärret (som dessutom redan har läkt igen jävligt fint). Knappt något blod var det heller. Men urs vad jag ryser. Så fort Tommie kommer tillbaka efter promenaden med Loke så får han hjälpa mig att fort som attan osynliggöra mitt groteska operationsärr (nu överdrev jag).

Vi var i alla fall och köpte en badbalja också idag eftersom Ville fortfarande efter två veckor efter födseln inte har fått sitt första bad! Har inte blivit så eftersom det inte gick när vi var på sjukhuset och sedan så har han haft en lite läskig navel där han har haft slangar och så så vi har inte vågat doppa ner honom i vatten. Nu idag, så blev det dock av och han skrek som en stucken gris när han var naken men så fort han kom i vattnet och tog sig tid att känna efter hur skönt det var så började han njuta riktigt mycket.

När Tommie hällde upp vattnet i baljan så började jag klä av honom (Ville alltså, inte Tommie) och det första han gjorde då var att kissa på mig och mina byxor. Jag hann inte manövrera undan. Och sedan skrek han så mycket så jag tänkte vara snäll och plocka upp honom. Misstaget jag gjorde var att jag höll en hand under hans rumpa precis när han bajsade. Jag fick bajs i min hand och jag hade gett precis vad som helst för att se mitt ansiktsuttryck i det ögonblicket. Jag kände hur förvånad jag blev och sekunden efter blev jag förvånad över att det inte gjorde någonting alls. Det var så självklart att den lille skiten får bajsa i mina händer precis hur mycket han vill. Och han kan väl få kissa på mina byxor i all oändlighet om han vill det.

Nu börjar det röra sig i vagnen så jag ska sätta mig framför teven och ge Ville mat. Sedan är det direkt ner i sängen som gäller och sedan blir det sova av, för är det något Ville kan förutom att äta, bajsa och kissa så är det att sova!

Äntligen, äntligen är vi hemma. Eller egentligen kom vi hem i tisdags på permission men jag har varit alldeles för trött för att orka sitta vid datorn. Allt började söndagen den 19 juli klockan tidigt på morgonen! Vaknade av att jag hade jävligt ont i magen ungefär var tionde minut sådär. Jag kved lite och tyckte synd om mig själv och var tvungen att väcka Tommie och gnälla lite, det hör till min natur att när jag tycker synd om mig själv så måste jag få någon annan att göra det också. Så hur tidigt det än var så fick han allt vakna och tycka lite synd. Det gjorde han också. Men sedan hände inget mer direkt än att jag hade ont var tionde minut hela dagen. Och de säger ju att det inte är någon idé att ringa sjukhuset eller åka in till sjukhuset förrän det är 3-5 minuter mellan värkarna så jag fortsatte tycka synd om mig själv och fortsatte kvida under dagen.

Vi gick hem till mamma och fick paj till middag och vi hann till och med spela några omgångar yatsy (jag slog för övrigt ett sjukt rekord) innan vi gick hem till oss igen. Där satte vi på en film och tänkte att Bäbinen nog stannar ett dygn till men jävlar i min lilla låda vad fel vi hade. Direkt efter filmen började jag gråta för då hade jag haft ont i tolv timmar och nu hade det hunnit bli sex minuter mellan varje värk. Då tänkte jag att nu åker jag in och säger de att jag måste åka hem så campar jag i entrén. Jag ringde en jättetrevlig telefonistbarnmorska som vänligt sa att jag kunde åka till Mölndal om jag kände att det var det jag ville. Den där väskan man ska packa innan var inte packad (misstag) men som tur var hade jag fått duschat och tagit på mig snygga trosor (som om det spelar någon roll). Tommie fick packat ner allt han fick tag i så vi fick faktiskt med oss allt, men vi rekommenderar starkt att man gör som det står i böckerna och packar i förväg. Hade vi tagit väskan som den var så hade jag fått med mig ett par foppatofflor och en filmkamera.

Redan i bilen på väg in till Mölndal började värkarna komma tätare och tätare och jag insåg på vägen in att jag antagligen skulle få en bebis under natten. Vi slog vad om vilken tid den skulle vara ute och jag gissade runt tretiden. Väl där så var det ju bara att fläka upp sig för att se hur långt man lyckats klara sig själv och jag hade tagit mig hela fyra cm. Då blev jag stolt och tyckte att jag hade varit skitduktig och gjort som det står i böckerna. Den första fasen, latensfasen, de fyra första cm är bra om klarar av att fixa hemma. Jag hade ju gjort allt helt rätt. Fick ett rum och det första vi gjorde var att dra fran yatsyt för att invänta resten av öppnandet. Ska tilläggas att böckerna ljuger ibland för i de böcker jag läst så ska alla centimetrar efter de fyra första gå mycket snabbare. Grejen nu var bara att jag fick så jävla mycket ondare så jävla mycket oftare att jag efter en inte alltför lång stund började gråta och ångra mig. De såg till att mitt vatten gick och klockan två ungefär, när de skulle ta en titt igen så trodde jag att min teori om klockan tre var helt rätt. Jag hade helt fel...

När barnmorskan tittade upp på mig och sa att det fortfarande bara var 4 cm öppet så tror jag att jag dog en stund.. De tog massa prover på Bäbinens huvud som visade att allt såg bra ut så jag fick ligga där ett tag till ansåg dem. Tommie och barnmorskan försökte trycka i mig lustgas men jag vägrade. Jag drog ett djupt andetag i grejen och tyckte det var det vidrigt att bli så slapp i kroppen och yr i huvudet. Efter ytterligare två timmar ungefär, fortfarande bara 4 cm öppen så bad jag om epidural för nu klarade jag mig inte utan droger längre. Då visade det sig att den läkaren var på ett kejsarsnitt och skulle dröja ett tag! Jag förstod då att hur synd jag än tyckte om mig själv så skulle ingen annan någonsin kunna tycka lika synd om mig som jag. Och ingen annan i hela världen brydde sig om mig just då. Jag var helt lämnad åt mitt öde och jag skulle dö. Började nästan se ljuset i tunneln och helt plötsligt kom nästa värk. Urs!

Ytterligare två timmar senare, runt sex, kom läkaren in och tryckte in en spruta i ryggen på mig eller hur de nu gör det där. Det var skönt. Men vid sju tog de nya prover på Bäbinen som visade att den inte mådde bra och helt plötsligt stod det tio femton personer i rummet som drog i sladdar och slangar och frågade om blodgrupper hit och dit och hur mycket blod de skulle hämta. Tio minuter senare ligger jag helt bedövad från brösten och neråt bakom ett grönt skynke. Tommie sitter bredvid mig och någon skär upp min mage. Urs!

"Pappa, du kan ställa dig upp nu och titta när de plockar ut bebisen, det ser inte så äckligt ut som man kan tro." Så Tommie ställde sig upp och fick se det lilla underverket med navelsträngen runt halsen och sedan försvann allihop utan de som sydde och så jag såklart. Jag hann uppfatta att det blev en kille innan jag somnade av ren utmattning.

Vaknade när jag låg på IVA och Tommie blev satt i ett rum med pojken ensam i fem timmar. Jag fick ligga där i en stor sal med lite olika skumma människor och även några helt normala. När jag äntligen hörde Tommies röst halv tre på eftermiddagen blev jag lycklig och fick komma upp till min son.

Tyvärr var inte lyckan där så långvarig för när de tog tempen på honom så hade han bara 34 och hans blodsocker var alldeles för lågt. De flyttade upp honom till bebisavdelningen och han fick dropp och blev sondmatad i näsan. Orkar inte skriva allt som hände där dag för dag för huvudsaken är nu att pojken mår bra och att vi äntligen fått komma hem. Vi fick stanna kvar på sjukhuset i över en vecka och vi kände oss nästan som hemma där till slut och det kändes inte bra alls.

Nu sitter jag på landet igen med en barnvagn bredvid datorn. Min fina, svarta barnvagn och i den ligger det en bebis. Den bebisen som vi har kallat Bäbinen och som vi har väntat på så himla länge. Min och Tommies bebis. Våran son. Han ska heta Ville. Jag är lycklig..