Nu äntligen har jag ork och tid att sätta mig här en stund! När Ville sover så passar jag på att diska eller plocka undan i lägenheten eller så tar jag mig en dusch. Eller så vilar jag också helt enkelt i den gos fåtöljen framför tv:n. Ska jag vara riktigt ärlig så är dte mest det sistnämnda jag ägnar mig åt när han sover. Jag gjorde ett tappert försök att få det att låta bra men i ärlighetens namn så var idag den första dagen sedan vi kom hem som jag tog tag i disken. Tommie har skött det innan. Men nu är jag back in the game och ska försöka bli riktigt huslig så fort möjligheten ges (jag hoppas han håller sig vaken rätt mycket).

Ville skriker just nu och Tommie sitter och sjunger på den där Papapappapapapapapapapapapa-låten som man hör överallt just nu. Inte konstigt att pojkstackarn skriker, måste finnas någon bättre låt än den. Jag vet att det finns bättre låtar än den. Ville verkar i alla fall inte uppskatta sjungandet speciellt mycket alls faktiskt.

Jag har satt mig vid datorn nu med en liten godisskål och en liten chipsskål och har det jättemysigt förutom att jag inte kan tänka överhuvudtaget på grund av Villes kolikskrik. Han tar i från tårna och det låter som hans hals skärs sönder och ibland tror man att han tappar andan och ska dö men jag tror han gör så för att jag ska bli rädd och komma och rädda honom från allt ont i världen.

Man kan bli så in i helvetes trött på att lyssna på det entoniga skriket i flera timmar, hjärnan slutar att fungera och man blir tårögd själv för att man inte kan göra något. Men så när han väl somnar och han kryper ihop i fosterställning bredvid mig i sängen. När man hör hans jättetysta andetag och ibland en liten suck och känner lukten från hans huvud. När han ler litegrann i sömnen eller när han sträcker sig sådär gott som man själv gör när klockan ringer på morgonen och man bara vill somna om, då finns det inget, absolut inget som mäter sig med känslan man får. Känslan av att han är min bebis och jag älskar honom som fan!

Ville är en blandning av mig och Tommie och han är vårt ansvar. Stort och läskigt men helt underbart! Jag är skitskraj ena sekunden för att han ska råka illa ut. Jag får ångest när jag tänker på alla elaka människor han ska träffa under åren som kommer. Jag mår nästan illa när jag tänker på att jag inom två år ska lämna honom på dagis helt ensam med en massa främmande människor som han aldrig sett förut. Andra sekunden fylls jag av total lycka och blir varm i kroppen. Speciellt när han sover och man ser hur lugn han är och så blir man glad att han själv är helt ovetandes om allt som komma skall och om allt jävla elände som finns. Ville är det första som både jag och Tommie kan säga att vi har åstadkommit och är riktigt jävla stolta över. Han är ju vårt lilla männskobarn!

Nog om det för nu och så pratar vi lite snar framtid istället. På lördag eftermiddag när Tommie slutat jobba så åker vi till landet och stannar till söndag. Ska bli underbart att få träffa Loke igen! Saknar honom som satan men han får komma hem igen så fort vi fått ordning på allt skrik här hemma! Det är inte schysst mot honom att ta hem honom till ett hem där allt är uppochner och där ingen har någon som helst ork att engagera sig till 100 % på honom! Tommie ska hur som helst hjälpa Bengan (mammas man) med bygget och jag ska nog bli lite bortskämd av mamma. Blir alltid bortskämd av mina föräldrar när jag hälsar på dem. Jag har mycket att leva upp till när de blir gamla!

Nej, nu ska jag gå och sätta mig i soffan bredvid Tommie och Ville (som äntligen har tystnat) och titta lite på tv. Sedan ska vi lägga oss i sängen och ge Ville sista målet och sedan somnar vi nog innan vi hinner säga god natt.