Idag har jag varit på BVC med Ville och allt såg bra ut! Han följer bra med blicken och han rör sig som han ska och han går upp i vikt. Han har redan växt sex cm sedan han föddes så han är snart 60 cm lång. :D Jag ska fortsätta amma så ofta som jag gör ett tag till så att vikten och längden synkar. Han ligger två streck över medellängden på kurvan. Han blir lång och ståtlig!

Efter BVC-besöket tänkte jag att vi skulle ta en mysig promenad till västra gatan så jag kunde köpa en mjukisdress till honom. Han behöver något lite varmare att ha på sig utanpå bodysarna så man kan ha honom i bärsjalen när man är ute och går med den. Än så länge har jag bara haft den inomhus men idag tänkte jag ta en promenad med honom i sjalen. Ska bli mysigt! Hur som helst så blev promenaden inte så himla mysig till att börja med. Han skrek ju som en stucken gris så fort han märker att jag inte tänker bära honom. "Va? Hallå?! Här nere är jag mamma! HALLÅ!!? Plocka upp mig nu då så vi kan mysa så som vi alltid gör! Jag vill ju att du ska bära mig! Älskar du mig inte längre? Mamma?"

Ungefär sådär lät han där han låg och fäktade och slogs i luften. Men hur ont det än gör i mig att höra honom skrika så fick han allt ligga kvar för jag skulle ta en mysig promenad med min son i vagnen! Gick till mitt favoritställe, bakom busstationen, där marken är väldigt ojämn. Han somnar alltid när man kör vagnen fram och tillbaka just åp den platsen men inte idag! Han skrek och skrek och skrek och skrek och jag blev mer och mer svettig och mer och mer frustrerad. Men jag gav mig inte för inget skulle få stoppa min mysiga promenad i det fina vädret! Jag tänkte att om han vill skrika så får han skrika, han kommer nog inte ihåg det här när han blir vuxen och anklagar mig nog inte för att jag sket i honom när han så klart och tydligt meddelade mig hans osäkerhet på min kärlek till honom. Jag vet ju hur det ligger till, att det är den starkaste kärlek jag har upplevt!

Jag närmade mig västra gatan till slut och väl där kom jag på att hela gatan har småsten att guppa på! Då blev jag lättad för Lindex ligger ju längst bort så när jag kommit dit bör han ha somnat. Men icke! Jag gick in på Lindex med en skrikande unge i vagnen och svettpärlor i pannan och försökte verka så oberörd som möjligt av att det lät som om mitt barn höll på att bli torterad. Jag fick otaliga blickar som jag inte riktigt förstod hur jag ska tolka. Var det mig dom tyckte synd om eller var det mitt övergivna barn vars mamma inte brydde sig om?

Jag gick lugnt och sakta runt mellan klädställningarna och låtsades att jag faktiskt tittade på lite olika kläder och att jag skulle välja kläder med omsorg så de dömande(?) människorna skulle se att jag visst bryr mig om min son. Egentligen gick jag runt och hoppades att Ville skulle sluta skrika så snart som möjligt. Och egentligen så såg jag inte hur ett enda plagg såg ut. Och egentligen så när jag väl hade gått runt en stund så vända jag mot kassan och slet åt mig en tröja och ett par byxor som inte ens hörde ihop! Gick till kassan och till och med den trevliga kassörskan såg besvärad ut. Då kom en engelsk tant fram och frågade hur gammal han var. Då helt plötsligt blev han tyst och ett lugn föll över hela butiken. Det var som om alla hade väntat på att det stackars gossebarnet skulle ta ett djupt andetag och bara tystna. Då blev jag lättad.

På vägen hem så somnade han med en gång när jag körde över stenarna på västra gatan. Träffade två mammor från mammagruppen också! Det var trevligt! En hade fått nionde juli och den andra tjugofemte så de är ju jättenära i ålder! Vi bestämde att vi skulle höras av och träffas på riktigt och inte bara stanna till och småtjöta på stan. Hoppas det blir snart för det hade varit kul att lära känna någon mer som har barn.

Nu ska jag pussa Ville i huvudet och gå och lägga oss i sängen. Han är världens bästa bebis och även om han inte fattar det när han skriker som en dåre så älskar jag honom mer än något annat i hela världen!