Äntligen, äntligen är vi hemma. Eller egentligen kom vi hem i tisdags på permission men jag har varit alldeles för trött för att orka sitta vid datorn. Allt började söndagen den 19 juli klockan tidigt på morgonen! Vaknade av att jag hade jävligt ont i magen ungefär var tionde minut sådär. Jag kved lite och tyckte synd om mig själv och var tvungen att väcka Tommie och gnälla lite, det hör till min natur att när jag tycker synd om mig själv så måste jag få någon annan att göra det också. Så hur tidigt det än var så fick han allt vakna och tycka lite synd. Det gjorde han också. Men sedan hände inget mer direkt än att jag hade ont var tionde minut hela dagen. Och de säger ju att det inte är någon idé att ringa sjukhuset eller åka in till sjukhuset förrän det är 3-5 minuter mellan värkarna så jag fortsatte tycka synd om mig själv och fortsatte kvida under dagen.

Vi gick hem till mamma och fick paj till middag och vi hann till och med spela några omgångar yatsy (jag slog för övrigt ett sjukt rekord) innan vi gick hem till oss igen. Där satte vi på en film och tänkte att Bäbinen nog stannar ett dygn till men jävlar i min lilla låda vad fel vi hade. Direkt efter filmen började jag gråta för då hade jag haft ont i tolv timmar och nu hade det hunnit bli sex minuter mellan varje värk. Då tänkte jag att nu åker jag in och säger de att jag måste åka hem så campar jag i entrén. Jag ringde en jättetrevlig telefonistbarnmorska som vänligt sa att jag kunde åka till Mölndal om jag kände att det var det jag ville. Den där väskan man ska packa innan var inte packad (misstag) men som tur var hade jag fått duschat och tagit på mig snygga trosor (som om det spelar någon roll). Tommie fick packat ner allt han fick tag i så vi fick faktiskt med oss allt, men vi rekommenderar starkt att man gör som det står i böckerna och packar i förväg. Hade vi tagit väskan som den var så hade jag fått med mig ett par foppatofflor och en filmkamera.

Redan i bilen på väg in till Mölndal började värkarna komma tätare och tätare och jag insåg på vägen in att jag antagligen skulle få en bebis under natten. Vi slog vad om vilken tid den skulle vara ute och jag gissade runt tretiden. Väl där så var det ju bara att fläka upp sig för att se hur långt man lyckats klara sig själv och jag hade tagit mig hela fyra cm. Då blev jag stolt och tyckte att jag hade varit skitduktig och gjort som det står i böckerna. Den första fasen, latensfasen, de fyra första cm är bra om klarar av att fixa hemma. Jag hade ju gjort allt helt rätt. Fick ett rum och det första vi gjorde var att dra fran yatsyt för att invänta resten av öppnandet. Ska tilläggas att böckerna ljuger ibland för i de böcker jag läst så ska alla centimetrar efter de fyra första gå mycket snabbare. Grejen nu var bara att jag fick så jävla mycket ondare så jävla mycket oftare att jag efter en inte alltför lång stund började gråta och ångra mig. De såg till att mitt vatten gick och klockan två ungefär, när de skulle ta en titt igen så trodde jag att min teori om klockan tre var helt rätt. Jag hade helt fel...

När barnmorskan tittade upp på mig och sa att det fortfarande bara var 4 cm öppet så tror jag att jag dog en stund.. De tog massa prover på Bäbinens huvud som visade att allt såg bra ut så jag fick ligga där ett tag till ansåg dem. Tommie och barnmorskan försökte trycka i mig lustgas men jag vägrade. Jag drog ett djupt andetag i grejen och tyckte det var det vidrigt att bli så slapp i kroppen och yr i huvudet. Efter ytterligare två timmar ungefär, fortfarande bara 4 cm öppen så bad jag om epidural för nu klarade jag mig inte utan droger längre. Då visade det sig att den läkaren var på ett kejsarsnitt och skulle dröja ett tag! Jag förstod då att hur synd jag än tyckte om mig själv så skulle ingen annan någonsin kunna tycka lika synd om mig som jag. Och ingen annan i hela världen brydde sig om mig just då. Jag var helt lämnad åt mitt öde och jag skulle dö. Började nästan se ljuset i tunneln och helt plötsligt kom nästa värk. Urs!

Ytterligare två timmar senare, runt sex, kom läkaren in och tryckte in en spruta i ryggen på mig eller hur de nu gör det där. Det var skönt. Men vid sju tog de nya prover på Bäbinen som visade att den inte mådde bra och helt plötsligt stod det tio femton personer i rummet som drog i sladdar och slangar och frågade om blodgrupper hit och dit och hur mycket blod de skulle hämta. Tio minuter senare ligger jag helt bedövad från brösten och neråt bakom ett grönt skynke. Tommie sitter bredvid mig och någon skär upp min mage. Urs!

"Pappa, du kan ställa dig upp nu och titta när de plockar ut bebisen, det ser inte så äckligt ut som man kan tro." Så Tommie ställde sig upp och fick se det lilla underverket med navelsträngen runt halsen och sedan försvann allihop utan de som sydde och så jag såklart. Jag hann uppfatta att det blev en kille innan jag somnade av ren utmattning.

Vaknade när jag låg på IVA och Tommie blev satt i ett rum med pojken ensam i fem timmar. Jag fick ligga där i en stor sal med lite olika skumma människor och även några helt normala. När jag äntligen hörde Tommies röst halv tre på eftermiddagen blev jag lycklig och fick komma upp till min son.

Tyvärr var inte lyckan där så långvarig för när de tog tempen på honom så hade han bara 34 och hans blodsocker var alldeles för lågt. De flyttade upp honom till bebisavdelningen och han fick dropp och blev sondmatad i näsan. Orkar inte skriva allt som hände där dag för dag för huvudsaken är nu att pojken mår bra och att vi äntligen fått komma hem. Vi fick stanna kvar på sjukhuset i över en vecka och vi kände oss nästan som hemma där till slut och det kändes inte bra alls.

Nu sitter jag på landet igen med en barnvagn bredvid datorn. Min fina, svarta barnvagn och i den ligger det en bebis. Den bebisen som vi har kallat Bäbinen och som vi har väntat på så himla länge. Min och Tommies bebis. Våran son. Han ska heta Ville. Jag är lycklig..