By the way. Nu ska jag poppa popcorn och kolla på "Precious". Har hört att den ska vara riktigt bra! Have a nice night!

Vilken kväll det blev! Tommie jobbar kväll idag så han kommer inte hem förrän efter tolv inatt! Och eftersom jag älskar att vara ensam ibland så såg jag fram emot en lugn och skönt kväll i tystnad. Jag köpte ingredienser till ost och skinkpaj och jag köpte en cocacola och popcorn att mysa med efter maten. Jag la Ville i sängen klockan åtta och nu har vi börjat om med femminutersmetoden. Det går ut på att man lägger barnet i sängen och lämnar rummet i fem minuter. Du ska inte gå in i rummet oavsett hur mycket ditt barn än skriker. Vi testade detta när Ville var åtta månader och det fungerade inte och på BVC sa de att det är en så känslig period i barns liv då så det bästa är att bara göra det som blir lugnast för Ville! I måndags var vi på BVC igen och då sa hon att man kan börja om nu eftersom han antagligen är redo!

HAHA! Så fan heller, men nu har vi ju börjat så nu ska vi fullfölja! Han skriker så han spyr, idag tre gånger. Fick byta pyjamas en gång till och med och lakanet också. Inte så mysigt att sova i spykläder. Jä jä. Det tog en timme idag. Och han skrek tills han somnade och en liten stund till. Nu ligger han och snyftar i sömnen och jag lider. Men det är ju det bästa för oss alla!

Tillbaka till min myskväll med mig själv. Samtidigt som Ville skriker ska jag då laga paj! Allt går bra och jag är skitduktig! Ville skriker. När pajen stått i ugnen i tio minuter kommer jag på att jag glömt av att ta i ägg i fyllningen! Shit! Ville skriker. Ut med pajen och vispa i ägg så gott det går! Ville skriker. När jag ska stoppa tillbaka pajen i ugnen så välter pajen och fyllningen rinner ut på ugnsluckan. Shit! Ville skriker. Jag SKA äta min jävla paj och jag ska ha det mysigt så jag tar en slev och skrapar upp skiten och slänger tillbaka på den jävla pajdegen! Och sedan slänger jag in pajen i ugnen och smäller igen luckan! Ville skriker. Ville spyr. Ville vill kramas. Jag också. Men det går ju inte.

Efter en halvtimme eller så så är pajen klar. Ville skriker. Jag tar fram pajen och jag har skurit upp grönsaker och hällt upp ett glas cola. Jag har dukat fint. Ville skriker. Till slut blir det tyst i sovrummet och jag börjar äta. Det var gott. Så nu kan jag andas igen. Så går det till här hemma! Man ska aldrig planera något för då skiter det sig.

I morse till exempel hade jag och Johanna planerat att gå till öppna förskolans avslutning. Vi båda fick ställa klockan eftersom våra barn sover till nio ungefär och idag hade vi planerat att träffas tio i nio. Vi går fort för att hinna till Kungälvs kyrka och där är det tomt. För självklart börjar inte avslutningen förrän halv elva. Så där stod vi. Men vi gick till bräckboden och köpte condis istället. Och så åt vi upp dom och gick tillbaka. Där fick vi lyssna på prästen, sjunga lite sånger och en liten flicka fick världens tjockaste bibel i huvudet, vi blev välsignade och sjöng lite till. Jag tror jag är på väg att bli frälst. I en vecka har jag sjungit på den här texten. Förutom ordet GUD så diggar jag sången! Shit!

Bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud.
Bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud!
Låt oss aldrig bli så stora att vi inte ser de små!
Larven som kryper, myran som stretar
och barn som lär sig gå!
Bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud
Bara den som vandrar nära marken... bla bla bla

Den lossnar inte från min hjärna och jag sjunger och sjunger och sjunger så jag tror Ville faktiskt kommer tro att Gud finns. Hur gör man med sånt här? Det är ju lite hyckleri att säga att man inte tror på Gud och sedan gå till kyrkan och bli välsignad tillsammans med sin son på en avslutning av kyrkans öppna förskola och sedan hälsa i hand på prällen och bita sig i tungan för att inte svära (för då skulle man ju inte få komma in i himlen).

Kan inte förklara varför men jag tycker det är mysigt i kyrkan. Jag tror inte på det dom säger men jag gillar stället. Jag gillar prällen (han skämtade om sig själv (HAHA)). Jag gillar Rut och Gudrun. I kyrkan, de som jag varit i, finns ingen taskig attityd. Inga fula ord. Mest värme och leenden och vem blir inte glad av det? Man skulle nog försöka ta efter det där lite överallt. Jag gillart helt enkelt!

Ja, jag har nog blivit lite frälst. Fast inte av Gud.

Nu är det dags att sova för mina ögon är snustorra. Då blir linserna suddiga och då ser jag inget. Så det bästa är att ta ur dom. Men eftersom vår underbara hund Loke (God, I miss him!) tuggade sönder mina glasögon så ser jag inget i dem heller. Så när jag märker att ögonen torkar och linserna blir suddiga så är det bara att gå och lägga sig! Ska bli skönt att krypa ner i vår mjuka säng. Under ett svalt täcke och på en sval, mjuk kudde och med en sussande bebis i sängen bredvid och en snusande man precis bredvid kan livet inte bli bättre. Eller jo, ni vet när man har iskalla fötter (det har ja jämt) och Tommie har varma ben (det har han jämt) så brukar jag krångla in mina fötter in mellan hans ben (nej, inte mellan hans ben, utan mellan hans ben, typ vid knäna) och DÅ kan inte livet bli bättre. För det finns inte mycket som slår varma fötter och kroppskontakt! G'natt!

Mamma och Pappa...

Jag är så otroligt tacksam för att jag har er. Från den dagen jag föddes har ni båda gjort allt som står i er makt för att göra mig lycklig. Ni har ansträngt er till det yttersta för att få mig att känna mig trygg. Ni har skjutsat, när jag varit lat, och mörkrädd. Ni har pratat med mig i telefon när jag varit ute i mörkret och gått ensam och trott att jag skulle bli mördad. Ni har gett och ger mig förtfarande mat när jag är hungrig. Ni ringer mig och kollar att jag har det bra. Ni bryr er om mig. Inte för att ni måste utan för att ni bryr er.

Jag kommer stå i tacksamhetskuld i många år efter det att till och med jag är död. Det går helt enkelt inte att ge tillbaka allt jag fått av er. Jag vet inte hur jag ska klara av att vara en lika bra förälder till mina barn som ni varit för mig. Men jag ska göra mitt bästa! För ni är mina förebilder när det kommer till föräldrar. Jag ska också överösa mina barn med kärlek och jag ska skämma bort mina barn med kramar och trygghet och allt sånt där!

Tack för all hjälp vi får!

Ni är bäst i världen och jag kan inte säga det ofta nog: JAG ÄLSKAR ER SOM FAN!

Dåligt med kommentarer på den här bloggen tycker jag, fast ni kanske inte orkar eller vet hur man gör? Tänkte faktiskt skriva lite om viktiga personer i mitt liv. Det får bli några idag och några i nästa inlägg för jag har mycket att skriva så det kommer ta tid och klockan är redan halv tolv!

Vi börjar ju såklart med Ville! Jag tycker inte så mycket behöver skrivas för vi vet ju alla att han är bäst redan. Han utvecklas så fruktansvärt fort så det är skrämmande! Om två månader fyller han ett år. Under dessa månader, sedan han föddes alltså, så har mitt liv fått mening på riktigt! Han gör mig så himla lycklig och hans leende är värt ALLT! Att man kan älska en människa så mcket kom som en chock för mig och hela min kropp darrar av kärlek till honom! Man vill krama honom hela tiden och aldrig någonsin släppa honom ur sikte! Han är värd all lycka i världen och jag ska göra mitt bästa för att han ska känna sig trygg och lycklig!

Tommie är ju som alla vet min man. Eller ja, han har ju inte friat än men det vet jag att han kommer göra någon gång men han får kallas min man så länge, i den bemärkelsen att han faktiskt är en man. Och han är ju min så. Ja, han är ju bäst han också. Vi kan enas om att min man och min son är bäst. Så ni kan ju bara ana hur lycklig jag är! Tommie har en konstig humor som jag aldirg förstår men den får mig att skratta hejdlöst! Han har ett sätt med Ville som gör mig varm inombords! Han busar med Ville så Ville kiknar och det gör mig glad. Tommie är verkligen DEN rätte för mig och det har jag vetat sedan jag var tretton. Den historien kan jag skriva om i ett annat inlägg men vi kan säga så här. Han var den förste killen jag kysste och han kommer definitvit vara den siste. Han kommer aldrig få lämna mig. När han kramar mig vet jag att jag är trygg.


Jag har nog helt glömt av att berätta om min nya kompis! Så här kommer ett litet inlägg om henne! Hon heter Johanna Lindau och är superskön! Hon har en fästman (heter det så när man är förlovade men inte gifta?) som heter Mattias och en son som heter Neo! Neo är fyra månader så han är ju yngre än Ville men de gillar varandra ändå! Neo tittar ofta på Ville på ett frågande sätt! "Vad håller han på med, den där jätten!?" Och Ville tittar på Neo på ett sätt som säger:"Hade inte mamma eller Johanna varit här så hade jag nypit dig hårt och tagit ett bett!" Men vi vet att de gillar varandra jättamycket och när de blir lite äldre, typ nästa sommar, så kommer de leka såsom barn gör med varandra när de är ettochetthalvt och två år. Johanna är underbart rolig och snäll och omtänksam och intelligent. Vi pratar om allt från mens och bajs (både vårt eget och barnens) till jobb och förhållanden. Och självklart en himla massa barnprat! Om du läser detta Johanna så vill jag tacka dig för att du förgyller mina mammalediga dagar!

Mina svärföräldrar med respektive plus mammas och pappas respektive är också helt underbara! De ställer upp när vi behöver hjälp och de är så goa med Ville! Han lyser upp när han ser dem och det är så skönt! De gör också att det inte känns svårt att be om hjälp! Jag är så otroligt tacksam för att mina svärföräldrar är så snälla! Kärlek.

Mamma och pappa förtjänar ett helt eget inlägg och det kommer precis efter det här!

Har varit en underbar helg! Vilket väder! Fast jag ska erkänna att jag har gnällt lite över värmen. Jag älskar solen och sådär men helst ska man ju vara utan fett så man inte svettas halft ihjäl sig bara på grund av att man inte orkat banta bort graviditetskilona än. Och så ska man ha bikini på sig och ligga på stranden så man kan doppa sig i plurret ett antal gånger på en timme.

Helgen har i alla fall varit kanon! I fredags kväll var jag och Ville hos pappa och fick middag. Och Tommie stannade hemma och vilade eftersom han jobbade lördag också denna veckan. På lördag förmiddag åkte jag, Ville, Klingis och pappa in till Göteborg för att pappa skulle springa Gbg-varvet. Pappa sprang och vi andra tre satte oss på en filt i skuggan och picknickade. Hade inte gjort ett annat val ens om jag fått tre miljarder. Fika går ALLTID före motion (därav alla gravkilon kvar)! Efter picknickandet, som vi var klara med innan pappa ens börjat springa, så tog vi en promenad i slottskogen. Efter ungefär en kvarts promenad tog vi en fika till! Sedan gick vi tillbaka till start/mål och väntade på min svettiga pappa! Han sprang på 2.16 och var inte helt nöjd. Jag är stolt och tycker det är kanonbra men han sprang snabbare förra året så han ville väl i alla fall ha sprungit på samma. Men det är fullt förståeligt (?) att man inte kan springa som bäst när det är hundra grader varmt ute och solen gör sitt bästa för att smälta ner hela mänskligheten.

Idag så gick Tommie med Ville till min svärmor och fick middag. Jag själv stannade hemma och njöt av lite tystnad. Konstigt hur man uppskattar de HELT tysta stunderna sedan man fick barn. När man väl får en stund för sig själv blir man som nöjdast när man nästan kan ta på tystnaden. Inte för att Ville är skrikig eller så, han är nöjd för det mesta, men han kryper omkring, kastar saker omkring sig som slår i golvet med en skräll, han pratar och testar nya ljud som ibland borde klassas som förbjudna toner i ett hyreshus (vilken tid på dygnet det än är), ställer sig upp och ramlar ner, det följs av ett pip, han knycker fjärrkontrollen och höjer på TV:n, han pruttar, rapar och skrattar och har sig. Det är aldrig tyst.

Lite roligt för när de var borta förut så satte jag mig och tittade på TV. Jag skulle resa mig och hämta något och kom på mig själv med att smyga omkring i lägenheten för att inte väcka Ville. Några minuter senare när jag satt i soffan igen sänkte jag volymen lite för att inte väcka Ville. Ännu lite senare fick jag panik och undrade vad som hänt med Ville eftersom han var så tyst helt plötsligt. Hade han satt något i halsen och kolat? Nej, just det, han var ju inte ens hemma med mig. Jag överdriver inte. Man blir arbetsskadad av mammledighet. På fullt allvar och jag tror att alla mammor håller med mig??

När jag går ut utan vagnen så vet jag fan inte vart jag ska göra av armarna. Känner mig knäpp som går och viftar med armarna så som alla andra människor gör. Jag får lite tafatt stoppa ner händerna i fickorna men det känns inte heller rätt. Så jag går med en hand i fickan och en svänger fram och tillbaka. Men det blir också fel. Och sådär håller jag på tills jag kommer hem igen. Jättekonstigt.

Jag har verkligen blivit arbetsskadad. Allt som inte har med Ville att göra är för mig nuförtiden väldigt svårt. Jag känner mig väldigt ensam när inte han är med mig. Jag pratar ju alltid med honom. Vart vi än är och vad vi än gör så är ju han min kompis liksom. Vi pratar om allt. Väder, filmer, mat, kompisar, Tommie, föräldar, svärföräldrar och massa annat. Så när jag inte är med honom så känner jag mig tom.

Vissa dagar är det skitjobbigt. De dagarna både jag och Ville vaknar på fel sida och är trötta, gringa och på hugget. Då kivas vi lite.

Men de absolut flesta dagarna är det faktiskt helt underbart att vara så beroende av en annan människa. Jag behöver honom och han behöver mig. Vi är synkade. Vi äter samtidigt, sover samtidigt och vissa dagar bajsar vi samtidigt.

Nu ska jag ta mig ett glas vin faktiskt och sätta mig och kolla på tv! Får passa på att njuta lite av egentiden också!

Puss på er!

För att ge er ett tips på bra musik så lyssna på Melissa Horn. Jag hörde henne på radio för första gången innan hon var känd, och jag fastnade direkt! Sedan den dagen har jag följt henne och nu är det många, många som älskar hennes musik! Hon är grym LIVE också! Hon spelar på Trägår'n i sommar med Winnerbäck! Gå dit och njut av underbar musik! Hennes texter är magiska.. Puss på er igen och skål!

Do you wanna know what I think of you
do you wanna know
Do you wanna know if I'm doing OK
Just ask and I'll say
I'll say the words that I've longed to speak
I've kept quiet for some time

I'm sorry, it's just too late
to get it all back, get back what we had
I'm sorry it's just not right
we both know it wasn't meant to be like
this at all

Do you wanna how I feel about you?
Do you wanna know?
Do you wanna know if I'm able to forget
There are times I wish we'd never met

I'm sorry it's just too late
to get it all back, get back what we had
I'm sorry it's just not right
we both know it wasn't meant to be like
this at all

Lördagkväll och jag är ensam! Ville ligger iofs och sover men jag är den enda som är hemma och vaken. Känns bra och jag gillar ensamheten. Ibland. Jag är en tänkare och jag är en sådan som gillar att plåga mig själv med hemska tankar och som gillar att gråta. Vet inte varför men så är det.

När jag var yngre så var jag en sån där som det var synd om. Det var så fruktansvärt synd om mig tyckte jag och jag tyckte att alla andra borde tycka det också. Och eftersom inte alla tyckte synd om mig tyckte jag ännu mer synd om mig själv. Ingen förstod hur dåligt jag mådde och att jag behövde hjälp. Självklart behövde jag ju inte speciellt mycket mer hjälp än någon annan och jag har inte haft ett värre liv än någon annan men det visste jag inte då.

Nu tycker jag inte synd om mig själv för jag vet vilken tur jag har haft! Har världens bästa föräldrar och världens bästa kille, son och svärföräldrar! Jag har världens bästa vänner och livet leker i största allmänhet. Men självklart har jag problem, precis som alla andra. Och det är först när man är ensam och får tid att tänka som problemen gör sig påminda. Och nu sitter jag ju här ensam och känner mig som fjorton år igen. Liten, mindre minst och vill bara att alla ska tycka synd om mig.

Vet inte riktigt varför men jag har en klump i magen som inte vill försvinna. Eller, egentligen vet jag precis varför den sitter där men jag kan inte göra något åt den för det är inte mitt fel att den sitter där. Jag kan inte påverka anledningen. Det enda jag kan göra är att försöka strunta i anledningen men det är lättare sagt än gjort.

När jag var yngre hade jag ett perfekt sätt att få ur mig känslor på. Jag spelade gitarr eller keyboard och så sjöng jag för full hals! Jag spottade ur mig texter på den tiden. En del var faktiskt ganska bra om man får säga det själv. Men nu när Ville sover så kan jag ju inte börja sjunga för då vaknar han! Men då kan jag ju alltid skriva ner en text som jag tycker passar in på känslorna jag har! Tar inte åt mig äran för raderna för det är inte jag som skrivit dem!

Jag och pappa pratade en gång om vad man lyssnar på i en låt. Han lyssnar å melodin och är den bra så gillar han låten. Jag skter fullständgt i melodin för jag vill ha en text som säger något. En text som säger de jag känner. Fas om man tänker på det. Pappa är en stark person som säger vad han känner. Han låter ingen trycka ner honom. Jag är lite tvärtom, lite mesig. Så jag kanske behöver någon annan som säger det åt mig. Och vissa låtskrivare verkar veta precis hur det känns att vara jag! Här kommer en text som är lite som jag!