Har varit en underbar helg! Vilket väder! Fast jag ska erkänna att jag har gnällt lite över värmen. Jag älskar solen och sådär men helst ska man ju vara utan fett så man inte svettas halft ihjäl sig bara på grund av att man inte orkat banta bort graviditetskilona än. Och så ska man ha bikini på sig och ligga på stranden så man kan doppa sig i plurret ett antal gånger på en timme.

Helgen har i alla fall varit kanon! I fredags kväll var jag och Ville hos pappa och fick middag. Och Tommie stannade hemma och vilade eftersom han jobbade lördag också denna veckan. På lördag förmiddag åkte jag, Ville, Klingis och pappa in till Göteborg för att pappa skulle springa Gbg-varvet. Pappa sprang och vi andra tre satte oss på en filt i skuggan och picknickade. Hade inte gjort ett annat val ens om jag fått tre miljarder. Fika går ALLTID före motion (därav alla gravkilon kvar)! Efter picknickandet, som vi var klara med innan pappa ens börjat springa, så tog vi en promenad i slottskogen. Efter ungefär en kvarts promenad tog vi en fika till! Sedan gick vi tillbaka till start/mål och väntade på min svettiga pappa! Han sprang på 2.16 och var inte helt nöjd. Jag är stolt och tycker det är kanonbra men han sprang snabbare förra året så han ville väl i alla fall ha sprungit på samma. Men det är fullt förståeligt (?) att man inte kan springa som bäst när det är hundra grader varmt ute och solen gör sitt bästa för att smälta ner hela mänskligheten.

Idag så gick Tommie med Ville till min svärmor och fick middag. Jag själv stannade hemma och njöt av lite tystnad. Konstigt hur man uppskattar de HELT tysta stunderna sedan man fick barn. När man väl får en stund för sig själv blir man som nöjdast när man nästan kan ta på tystnaden. Inte för att Ville är skrikig eller så, han är nöjd för det mesta, men han kryper omkring, kastar saker omkring sig som slår i golvet med en skräll, han pratar och testar nya ljud som ibland borde klassas som förbjudna toner i ett hyreshus (vilken tid på dygnet det än är), ställer sig upp och ramlar ner, det följs av ett pip, han knycker fjärrkontrollen och höjer på TV:n, han pruttar, rapar och skrattar och har sig. Det är aldrig tyst.

Lite roligt för när de var borta förut så satte jag mig och tittade på TV. Jag skulle resa mig och hämta något och kom på mig själv med att smyga omkring i lägenheten för att inte väcka Ville. Några minuter senare när jag satt i soffan igen sänkte jag volymen lite för att inte väcka Ville. Ännu lite senare fick jag panik och undrade vad som hänt med Ville eftersom han var så tyst helt plötsligt. Hade han satt något i halsen och kolat? Nej, just det, han var ju inte ens hemma med mig. Jag överdriver inte. Man blir arbetsskadad av mammledighet. På fullt allvar och jag tror att alla mammor håller med mig??

När jag går ut utan vagnen så vet jag fan inte vart jag ska göra av armarna. Känner mig knäpp som går och viftar med armarna så som alla andra människor gör. Jag får lite tafatt stoppa ner händerna i fickorna men det känns inte heller rätt. Så jag går med en hand i fickan och en svänger fram och tillbaka. Men det blir också fel. Och sådär håller jag på tills jag kommer hem igen. Jättekonstigt.

Jag har verkligen blivit arbetsskadad. Allt som inte har med Ville att göra är för mig nuförtiden väldigt svårt. Jag känner mig väldigt ensam när inte han är med mig. Jag pratar ju alltid med honom. Vart vi än är och vad vi än gör så är ju han min kompis liksom. Vi pratar om allt. Väder, filmer, mat, kompisar, Tommie, föräldar, svärföräldrar och massa annat. Så när jag inte är med honom så känner jag mig tom.

Vissa dagar är det skitjobbigt. De dagarna både jag och Ville vaknar på fel sida och är trötta, gringa och på hugget. Då kivas vi lite.

Men de absolut flesta dagarna är det faktiskt helt underbart att vara så beroende av en annan människa. Jag behöver honom och han behöver mig. Vi är synkade. Vi äter samtidigt, sover samtidigt och vissa dagar bajsar vi samtidigt.