Lördagkväll och jag är ensam! Ville ligger iofs och sover men jag är den enda som är hemma och vaken. Känns bra och jag gillar ensamheten. Ibland. Jag är en tänkare och jag är en sådan som gillar att plåga mig själv med hemska tankar och som gillar att gråta. Vet inte varför men så är det.

När jag var yngre så var jag en sån där som det var synd om. Det var så fruktansvärt synd om mig tyckte jag och jag tyckte att alla andra borde tycka det också. Och eftersom inte alla tyckte synd om mig tyckte jag ännu mer synd om mig själv. Ingen förstod hur dåligt jag mådde och att jag behövde hjälp. Självklart behövde jag ju inte speciellt mycket mer hjälp än någon annan och jag har inte haft ett värre liv än någon annan men det visste jag inte då.

Nu tycker jag inte synd om mig själv för jag vet vilken tur jag har haft! Har världens bästa föräldrar och världens bästa kille, son och svärföräldrar! Jag har världens bästa vänner och livet leker i största allmänhet. Men självklart har jag problem, precis som alla andra. Och det är först när man är ensam och får tid att tänka som problemen gör sig påminda. Och nu sitter jag ju här ensam och känner mig som fjorton år igen. Liten, mindre minst och vill bara att alla ska tycka synd om mig.

Vet inte riktigt varför men jag har en klump i magen som inte vill försvinna. Eller, egentligen vet jag precis varför den sitter där men jag kan inte göra något åt den för det är inte mitt fel att den sitter där. Jag kan inte påverka anledningen. Det enda jag kan göra är att försöka strunta i anledningen men det är lättare sagt än gjort.

När jag var yngre hade jag ett perfekt sätt att få ur mig känslor på. Jag spelade gitarr eller keyboard och så sjöng jag för full hals! Jag spottade ur mig texter på den tiden. En del var faktiskt ganska bra om man får säga det själv. Men nu när Ville sover så kan jag ju inte börja sjunga för då vaknar han! Men då kan jag ju alltid skriva ner en text som jag tycker passar in på känslorna jag har! Tar inte åt mig äran för raderna för det är inte jag som skrivit dem!

Jag och pappa pratade en gång om vad man lyssnar på i en låt. Han lyssnar å melodin och är den bra så gillar han låten. Jag skter fullständgt i melodin för jag vill ha en text som säger något. En text som säger de jag känner. Fas om man tänker på det. Pappa är en stark person som säger vad han känner. Han låter ingen trycka ner honom. Jag är lite tvärtom, lite mesig. Så jag kanske behöver någon annan som säger det åt mig. Och vissa låtskrivare verkar veta precis hur det känns att vara jag! Här kommer en text som är lite som jag!