Det känns som om det senaste inläggen har handlat mycket om förkylningar hit och dit och det får detta också göra.. Är så förbannat trött på sjukhet. Vi vill inte vara sjuka mer nu. ALLS!

I söndags blev Ville förkyld igen. Från ingenstans till jättesnorig. Och i måndags kväll fick han knappt någon luft. Han kämpade jättemycket med utandningen och vi skyndade oss till jourcentralen i gamlestan(?!). Där fick vi träffa en doktor som sa att Villes öron såg fina ut och att han inte verkade så himla sjuk. Han lyssnade på lungorna och konstaterade att det inte var lunginflammation för då låter det bara konstigt på EN fläck tydligen och inte hela lungorna. Han sa att vi skulle åka hem och inte oroa oss. Jag frågade en extra gång om han verkligen tyckte att det skulle låta så när en bebis andas och svaret var ja.

Vi åkte hem och jag började gråta för jag hörde ju att Ville knappt fick luft! Vi satte oss i bilen igen och denna gången åkte vi till Östra Sjukhuset och tack gode gud för Östra sjukhuset! Vi behövde inte ens hälsa innan de hörde att Ville hade problem. Rätt in på ett rum med syrgas, adrenalin, kortison och blodprov! "Ni får räkna med att stanna här ett tag för han är alldeles för dålig för att få åka hem!"

TACK utropade jag och sa att jag ville stanna där så länge som möjligt (menade egentligen resten av Villes liv).

Vi blev kvar hela natten och nästan hela tisdagen också. Då ska påpekas att han var tvungen att ha syrgasen ungefär fem cm från ansikten HELA natten och nästan hela tisdagen också. De tittade i hans öron och i hans hals och det såg inte alls fint ut . Han var röd överallt. Så jag ska nu skriva ett brev, eller ringa och klaga på gamlestans jourcentral eftersom doktorn där slarvade. Jag tänkte mig något sådant här ungefär:

"Hej din jävla idiot!

Du är ju dum i huvudet och jag har tappat all respekt för dig både som läkare och människa. Jag hoppas att vi aldrig mer träffas och att du inom en väldigt snar framtid förlorar din läkarlicens. Du suger getpung och jag hoppas dig inget gott.

MVH Lisa, Villes mamma"

Klart att jag kommer uttrycka mig lite mer moget än sådär men det är så jag känner. När vi satt i bilen in till Östra så kom vi överens om att ljuga och säga att det hade blivit värre för att slippa bli hemskickade en gång till. Läkaren i gamlestan gjorde inte fel bara när det gällde Ville, han förminskade vår oro som föräldrar. Han tyckte vi var töntiga förstagångsföräldrar som var överdrivet oroliga vid en vanlig förkylning. Han fick oss att känna oss mesiga. Jag är ingen mesig människa. Jag visste att det inte var som det skulle och det skulle han som doktor också ha vetat.

Han skulle ha ringt efter ambulans eller i alla fall sagt att vi skulle skynda oss till Östra eller Mölndal eller vart fan som helst bara det var någonstans där vi fick hjälpen vi behövde. Han var en dålig läkare och det ska han få höra.

Nu är vi i vilket fall som helst hemma och har varit sedan i tisdags och Ville mår bra. Han är väldigt förkyld och han får inhalera astmamedicin ibland när han låter tät. Idag har knappt fått någon alls. Bara i morse. Det var en kraftig infektion på luftrören som kan komma tillbaka vid framtida förkylningar. Läkarna på Östra (alla skiften) blev förvånade över att vi blivit hemskickade tidigare under kvällen..

Ikväll ska jag och Ville hem till min pappa och få middag. Tommie ska iväg och träna. Imorgon ska vi hem till Tommies farmor och jag ska tvätta hennes fönster och på söndag ska vi hälsa på min faster Britt! Ska bli jätteroligt att träffa hennes nya hund!

På tal om hund har jag oerhört tråkiga nyheter om vår Loke.. Förra onsdagen tog han sitt sista andetag och jag och Tommie och mamma satt på golvet och klappade och pussade honom under tiden som han somnade in. Världens goaste hund och bästa kompis finns inte mer och det gör ont i HELA kroppen. Känslan av att det saknas något är så stor så hjärtat värker. Jag är stolt över mitt arbete med honom. Han fick mig att växa som människa och han fick mitt självförtroende att växa. Hans liv började inte så bra men herregud vad bra det blev! Jag vill tacka min mamma och Bengan för all hjälp! Jag vill tacka Tommie för att han tog till sig Loke som sin egen och jag vill tacka Britt för all uppmuntran! Tack alla ni som hjälpte mig och ni som älskade Loke! Han förtjänade all kärlek och det fick han! Åh, vad jag vill klappa honom en sista gång.. och få en puss av honom.. och se honom springa lös i skogen.. Min hund finns inte mer och det gör ont..