Nu sitter jag här igen och försöker få Ville att somna själv inne i sovrummet. Det blir ett jäkla springande fram och tillbaka med nappinstoppande och pockande på blöjrumpan och vända rätt och säga god natt och älskar dej och ses imorgon. Men det är det värt. Tänk att jag, Lisa, får lov att ha en bebis som jag kan springa fram och tillbaka till och stoppa in napp och pocka på blöjrumpa och vända rätt och tänk att jag har en bebis som jag kan säga att jag älskar varje dag! Jag är totalt lycklig. Dygnet runt.
Idag skrämde han skiten ur mig. Jag lämnar honom så klart ALDRIG själv på skötbordet. I morse stod jag och sminkade mig medan han låg där och lekte med min deodorant för det tycker han är roligt. När jag sminkar mig så står jag precis, precis när honom så han kan inte rulla av. MEN, ett stort MEN, han kunde tydligen sparka sig neråt och det gjorde han. Med en kraftig spark så åkte rumpan tillräckligt långt ner för att han skulle dratta rätt ner i golvet. Snacka om snabba reflexer när han KNAPPT hinner landa innan han var uppe i min famn igen men han hann minsann med att slå sig och bli rädd.
Jag var snabb som en jävla gnu och jag tröstade så gott jag kunde medan jag kände över kroppen och kollade så alla kroppsdelar satt där dom skulle. Allt var okej och han slutade gråta och eftersom mitt dåliga samvete trängde igenom så fick han leka med fjärrkontrollen medan jag gick igenom alla kroppsdelar både en och två gånger till. Inga bulor, inga märken och inget ur led. Och inget brutet. Och eftersom jag är en sådan kass hemmafru så hamnade hans ansikte rakt i tvätthögen som låg på golvet.
Efter att jag försäkrat mig om att Ville mådde så bra han kunde efter att ha ramlat fritt fall med magplask i badrumsgolvet ringde jag 1177 (sjukvårdsrådgivningen) och kollade om jag skulle göra något mer. Det var lugnt. Och när jag lagt på och verkligen till hundra procent försäkrat mig om att pojken mådde bra så bröt jag ihop. Jag grät en skvätt både av dåligt samvete och alla "tänk om". Urs för att känna så som jag gjorde idag och jag är fortfarande skakis och jag har fortfarande dåligt samvete fast jag gjorde något fel egentligen.
Känner mig som en lite sämre mamma just nu än vad jag gjorde igår. Tills igår var jag felfri som mamma. Tills igår har jag gjort precis så som jag anser att en mamma ska göra. Tills igår har jag varit den bästa mamman Ville kunde få. Idag har jag gjort en miss. Min son ramlade av sitt skötbord, det har varit min största rädsla sedan han föddes. Och så hände det. När jag var hemma. När jag stod precis bredvid. Vilken hemsk känsla det är att känna att jag är en lite sämre mamma idag. Urs. Nu ska jag gå in till Ville och pussa honom och säga godnatt och jag älskar dig och sedan ska jag vara överlycklig över att vi ses imorgon igen..
Tänk alla de som har barn som ramlat ner från sina skötbord och slagit i huvudet så illa att de inte klarat sig.. Jag fick mig en tankeställare idag som jag helst varit utan. God natt på er och peace out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar