Sådär ja! Nu är vi på rätt sida året iegn då vi kan se fram emot mer sol och mer värme! Även om jag fullkomligt älskar vintern när den är som dne är just nu så känns det bra att veta att våren och sommaren är på väg! Denna sommaren ser jag ju speciellt fram emot eftersom vi ska fira Villes ettårskalas i juli! Då ska vi nog vara på landet och äta jordgubbstårta och alla ska ha skitskoj! Allt har jag redan bestämt! Eller jag och Ville har bestämt det!

Just nu ligger Tommie antagligen däckad bredvid Ville i sovrummet, det är nämligen hans läggningsdag idag. Det betyder att jag ska sitta i vardasgrummet och vänta tills han är klar så han kan komma ut hit och mysa med mig sådär som ska vara så mysigt! HA! Där fick vi så vi teg! Ville vill väl inte att vi ska mysa så på något sätt drar han alltid ut på det där med sömn ända tills den som ska natta honom också somnar. Så där ligger Tommie och dreglar avslappnat medan jag sitter här och muppar. Egentid får vi i alla fall, var för sig.

Nu är Loke hemma igen. Han har ju varit på landet ett ar veckor och det har tydligen gått bra med hans ben däruppe. Men nu, här hemma så ser jag att han haltar rätt mycket när han har legat en längre stund. Så jag ska ringa veterinären imorgon och se vad som sägs. orkar inte ta ett beslut just nu. Eller jag orkar väl aldrig ta ett sånt beslut. Hur orkar man det? Fr hans skull måste jag ju men det tar emot! Jag är så himla ledsen över det här så jag vill inte ens prata om det. Jag och Tommie har försökt börja flera gånger men vi pratar bort det istället och hittar på något roligare!

Ville är fem och en halv månad nu, vilket betyder att det är ungefär lika långt kvar tills ettårsdagen som det är från det att han föddes fram tills nu. Och det skrämmer mig. För dte känns som han föddes igår. ärligt talat, tiden bara rusar iväg och den väntan man hade innan han kom känns bortglömd. Nu går dagarna och man imponeras dagligen av alla framsteg han gör. Och bara tanken på att det bara är 36 sådana här halvår kvar tills han är arton ungefär gör mig mörkrädd. Note to self: Tiden går fort när man har roligt så se till att ha jävligt tråkigt i 36 halvår.

Förresten så måste jag bara skriva om en liten sak som stör mig. Here it goes.
Jag är så förbannat trött på att man som tjej idag ska behöva titta sig över axeln både två och tre gånger när man är ute och går ensam. Man måste inte bara titta sig över axeln för den delen för vi ska titta i varenda buske, bakom varenda träd, uppåt och åt sidorna och helst även neråt. Har vi riktig tur så slipper vi se något där vi går och vrider och vänder på huvudet och då kommer vi antagligen hem säkert och kan låsa dörren med trettio lås. Har vi otur så ser vi en dåre komma springande med antingen knytnävarna i högsta hugg, eller kanske en trasig glasflaska och kanske ännu värre, sin äckliga snopp i vädret. Och då, om vi har tur så kanske vi kan skrika och springa och vifta med armarna som vi aldrig sprungit eller viftat förr och kan komma hem och låsa dörren med trettio lås. Har vi otur så får vi en smäll eller två. Eller så får vi en äcklig snopp intryckt i oss och så blir vi ärrade för livet, både fysiskt och psykist. Eller så dör vi.

Jag vet inte riktigt om vi förstår på riktigt att detta händer. Varje dag, överallt. Folk slår folk. Folk dödar folk. Vad ger någon rätten att ta någons liv? Vad ger någon rätten att skada någon annan överhuvudtaget? Om min son växer upp och blir en översittare skulle jag bli väldigt besviken på mig själv för då har jag misslyckats i mitt jobb som förälder. Mitt jobb är att se till att han vet om att ALLA är lika värda, tjej eller kille, kort eller lång, smal eller tjock, mörk eller ljus. Mitt jobb är att få honom att förstå innebörden av att visa respekt såväl mot människor i hans ålder som mot äldre. Mitt jobb som förälder är att ge honom ett självförtroende som gör att han inte behöver trycka ner andra för att själv må bra.

Jag vill kunna gå ut nu, klockan tolv på natten, bara för att ta mig till en plats från en annan. Men jag vågar inte det. Tommie skulle våga.