Urs, vilken jobbig dag det har varit! Fick vakna klockan åtta i morse eftersom Loke skulle till veterinären. Mamma kom vid kvart i nio ungefär för hon skulle passa Ville medan vi var där. Han visade tydligt att han hade ont när veterinären kände över honom så hon bestämde sig för att röngta. Jag och Tommie fick åka hem och hämta honom vid fyratiden istället. När vi kom tillbaka så fick vi veta att det inte alls såg bra ut! Han hade dåliga bakben och stela framben. Vi fick köpa ett nytt foder som ska hjälpa lederna och så fick vi Rimadyl som ska lindra smärtan och så fick vi några andra tabletter som ska vara bra för honom och lederna.

Så ska jag ringa om två veckor för att tala om hur det går. Blir det inte bättre så finns dte inte så mycket att göra egentligen. Han har ju uppenbarligen ont och det vill jag inte att han ska ha. Men jag hoppas så jävla mycket att han får mindre ont nu när vi har lite hjälpmedel. Nu, de närmaste dagarna får han bara gå ut och kissa och bajsa och inget mer. Han får inte åka till landet på ett tag och det är synd för han älskar att vara där! Så fort han får OK från veterinären att han får vara där så åker vi dit!

Nog om tråkigheter, jag kan ju skriva lite om Ville också, det blir inte tråkigt. Inte för mig i alla fall som får chansen att skryta om mitt underbarn! För er som läser kanske det blir lite förnedrande att förstå att ni inte är i närheten så bra som honom! Skämt åsido, han imponerar på mig varneda dag!

I fredags hittade han sin högerhand på riktigt så nu slår han sig i huvudet hela tiden. Ser rätt roligt ut. Igår kväll märkte jag att han verkligen försökte föra tummen mot munnen men lyckades inte riktigt få till det ordentligt. Jag hoppas inte han lyckas med det heller för det vore bra om han kunde låta bli att börja suga på den. Känns som att det är svårt att vänja sig av med det där sedan. En napp kan man ju kasta undan men man kan ju inte gärna plocka bort hans tumme. Och så har han blivit en väldigt glad kille nu också! Han riktigt skiner upp när han tittar på en och man ser att han tycker om oss och att han litar på oss nu.

Det ger mig en liten klump i magen. Jag har hans liv i mina händer och det är lite skrämmande. Just nu är min uppgift att få honom älskad (hur lätt som helst), nöjd (ganska lätt) och trygg (lite svårare än innan skrivna). Det är ju jag och Tommie som ska få honom att bli en liten människa som ska ta vara på sig själv och som ska vilja få ut så mycket som möjligt av livet och som ska älska livet och allt vad det har att erbjuda.

Jag tar verkligen föräldrarskapet på fullaste allvar och har smått prestationsångest för jag vill honom så mycket gott att jag inte vet om jag kommer lyckas ge honom allt han förtjänar. Men jag ska definitivt göra mitt bästa och hoppas att det räcker!

Nu ska jag gå och mysa med honom och pussa och gosa och mata. Och till slut så somnar vi nog bredvid varandra, jag och Ville. Och det finns inget bättre än att somna med hans andetag i mitt öra och att vakna med hans ansikte vänt mot mitt på morgonen..